Högsommarvärme på Alnö
Lördag lunchtid. Hettan dallrar i luften, inte ett moln på himlen som är klart och ogenomträngligt blå. Solen står högt. Det är 30 grader i skuggan. Idag blir det bad, vare sig jag vill eller inte - det är SOMMAR!!
Maken har farit iväg för att låna ut luftkonditionering till sina föräldrar som försmäktar i en lägenhet på fjärde våningen en mil härifrån, och sedan ska han hjälpa till att flytta några vänner.
Till veckan väntar Templet, eller kanske inte? Mamma ska till onkologen på måndag runt lunchtid och då får hon prognosen, eller rättare sagt när behandlingen ska börja sättas in. Så vi har stora tankar på att stanna hemme och vara tillgängliga för vår familj den här veckan - trots att vi ska vara skiftledare. Vad prioriterar man? Familjen eller kyrkan? Den här gången måste det bli familjen, våra föräldrar och mina syskon kommer att behöva oss under den här krisen. Förhoppningsvis kan vi bidra med stöd, med uppmuntran, med prästadömet.
Nu drar jag mig neråt till sovrummet där det är svalt (23 grader) och där jag kan överleva med någotsånärt klara tankar... Återkommer när livet har blivit tydligare att urskilja.
Maken har farit iväg för att låna ut luftkonditionering till sina föräldrar som försmäktar i en lägenhet på fjärde våningen en mil härifrån, och sedan ska han hjälpa till att flytta några vänner.
Till veckan väntar Templet, eller kanske inte? Mamma ska till onkologen på måndag runt lunchtid och då får hon prognosen, eller rättare sagt när behandlingen ska börja sättas in. Så vi har stora tankar på att stanna hemme och vara tillgängliga för vår familj den här veckan - trots att vi ska vara skiftledare. Vad prioriterar man? Familjen eller kyrkan? Den här gången måste det bli familjen, våra föräldrar och mina syskon kommer att behöva oss under den här krisen. Förhoppningsvis kan vi bidra med stöd, med uppmuntran, med prästadömet.
Nu drar jag mig neråt till sovrummet där det är svalt (23 grader) och där jag kan överleva med någotsånärt klara tankar... Återkommer när livet har blivit tydligare att urskilja.
Österåsen, Österåsen... dig längtar jag till
Nyss hemkommen från knappt 3 veckor på Österåsen utanför Sollefteå. Jag vet knappt var jag ska sätta fötterna efter min vistelse där. Maten var suverän, personalen ännu bättre, omgivningen strået vassare och människorna med mig UNDERBARA!! Åh, vad jag saknar er! Mitt nya schema:
Måndag-söndag: 30 minuters promenad, högt tempo
2-3 ggr/vecka: Konditions/rörlighetsövningar såsom funktionell grundträning och styrketräning
7 ggr/vecka: Meditation och avslappning enligt Mindfulness. Bara vara här och nu. Det är okej, allt är ok. Acceptera, inte värdera. Åh, vilken underbar personal, vilket program, vilka... ja, jag vet inte vad jag ska säga, men jag saknar allt. Allt. Nu börjar verkligheten, jag darrar redan på benen.
Måndag-söndag: 30 minuters promenad, högt tempo
2-3 ggr/vecka: Konditions/rörlighetsövningar såsom funktionell grundträning och styrketräning
7 ggr/vecka: Meditation och avslappning enligt Mindfulness. Bara vara här och nu. Det är okej, allt är ok. Acceptera, inte värdera. Åh, vilken underbar personal, vilket program, vilka... ja, jag vet inte vad jag ska säga, men jag saknar allt. Allt. Nu börjar verkligheten, jag darrar redan på benen.
Nu ändrar jag inriktning på min blogg:
Hädanefter kommer den här bloggen att vara min personliga uppteckning över min hälsa. Det innebär att jag varje dag summerar min kost, min motion och min återhämtning. Eftersom mitt slutliga mål är att gå ner i vikt, sänka blodtrycket, må bra och kunna bli förälder tillsammans med min man så är jag motiverad.
Kost: Jag äter frukost, lunch och middag vid ungefär samma tid varje dag. Jag inkluderar även 2-3 mellanmål. Tallriken är enligt Österåsenmodellen; 50% av tallriken består av grönsaker, kokta, råa, wokade samt enkla sallader. 25 % består av mixade sallader typ avokadosallad, potatissallad eller liknande och resten består av varmrätten, typ falafel, köttfärsbiff och liknande.
Motion: Jag basmotionerar sammanlagt 30 minuter varje dag (städar, går i trappor, tvättar, hänger tvätt, lagar mat, tar en lugn promenad mm). Sedan konditionsmotionerar jag måndag, onsdag och fredag varje vecka (stavpromenad 45 minuter, vattengymnastik 45 minuter, aerobics 45 minuter eller liknande). Utöver detta styrketränar jag tisdag och torsdag varje vecka (eget styrketräningsprogram med minst 8 övningar). Socialstyrelsen rekommenderar att ALLA basmotionerar 30 minuter varje dag, konditionsmotionerar 30 minuter 3-5 gånger per vecka samt styrketränar 2-4 gånger per vecka.
Återhämtning: Jag mediterar till musik 15-30 minuter varje dag. Då gör jag INGENTING. Jag sitter och lyssnar, slappnar av på en bra plats utan att somna och varvar ner, tömmer hjärnan på de stora tankarna och låter de små komma fram. Återhämtning är oerhört viktigt i dagens samhälle då vi varvas upp av våra egna och andras förväntningar, stressen lyser igenom överallt; på vägarna, i butikerna, hemma, på jobbet, i skolan - ja, överallt. Meditation kan också vara att sätta sig ute i naturen och njuta av lugnet, vad som än fungerar.
Förutom detta så lär jag mig säga NEJ och JA baserat på min egen förmåga att bedöma situationen. Jag litar på att jag vet vad som är bra för mig. Jag kan dessutom ta omgivningens reaktioner.
Jag försöker också lära mig att inte ta på mig andras problem eller beteenden. Att INTE ta ansvar för vad andra gör eller inte gör. Att inte känna mig ansvarig för andra utan att det är rimligt (om det till exempel är en familjemedlem, en god vän som behöver hjälp eller ett barn). Även där lär jag mig bedöma situationen och ha självbevarelsedrift.
Jag lär mig sätta mål kortsiktigt. Där ingår även att gå ner i vikt långsamt, ändra vanor långsamt. På det sättet blir förändringen beständig.
Dagens inlägg:
Idag, den 6 oktober 2008 lyser solen underbart ute! Jag gick ut i morse med stavarna och fann ganska omgående att vägarna hade blivit hala under natten. Tänk att jag en dag skulle tänka på broddar! Men å andra sidan så vill man ju inte gå omkring och halka hela vintern, eller hur?
Kost: Jag äter frukost, lunch och middag vid ungefär samma tid varje dag. Jag inkluderar även 2-3 mellanmål. Tallriken är enligt Österåsenmodellen; 50% av tallriken består av grönsaker, kokta, råa, wokade samt enkla sallader. 25 % består av mixade sallader typ avokadosallad, potatissallad eller liknande och resten består av varmrätten, typ falafel, köttfärsbiff och liknande.
Motion: Jag basmotionerar sammanlagt 30 minuter varje dag (städar, går i trappor, tvättar, hänger tvätt, lagar mat, tar en lugn promenad mm). Sedan konditionsmotionerar jag måndag, onsdag och fredag varje vecka (stavpromenad 45 minuter, vattengymnastik 45 minuter, aerobics 45 minuter eller liknande). Utöver detta styrketränar jag tisdag och torsdag varje vecka (eget styrketräningsprogram med minst 8 övningar). Socialstyrelsen rekommenderar att ALLA basmotionerar 30 minuter varje dag, konditionsmotionerar 30 minuter 3-5 gånger per vecka samt styrketränar 2-4 gånger per vecka.
Återhämtning: Jag mediterar till musik 15-30 minuter varje dag. Då gör jag INGENTING. Jag sitter och lyssnar, slappnar av på en bra plats utan att somna och varvar ner, tömmer hjärnan på de stora tankarna och låter de små komma fram. Återhämtning är oerhört viktigt i dagens samhälle då vi varvas upp av våra egna och andras förväntningar, stressen lyser igenom överallt; på vägarna, i butikerna, hemma, på jobbet, i skolan - ja, överallt. Meditation kan också vara att sätta sig ute i naturen och njuta av lugnet, vad som än fungerar.
Förutom detta så lär jag mig säga NEJ och JA baserat på min egen förmåga att bedöma situationen. Jag litar på att jag vet vad som är bra för mig. Jag kan dessutom ta omgivningens reaktioner.
Jag försöker också lära mig att inte ta på mig andras problem eller beteenden. Att INTE ta ansvar för vad andra gör eller inte gör. Att inte känna mig ansvarig för andra utan att det är rimligt (om det till exempel är en familjemedlem, en god vän som behöver hjälp eller ett barn). Även där lär jag mig bedöma situationen och ha självbevarelsedrift.
Jag lär mig sätta mål kortsiktigt. Där ingår även att gå ner i vikt långsamt, ändra vanor långsamt. På det sättet blir förändringen beständig.
Dagens inlägg:
Idag, den 6 oktober 2008 lyser solen underbart ute! Jag gick ut i morse med stavarna och fann ganska omgående att vägarna hade blivit hala under natten. Tänk att jag en dag skulle tänka på broddar! Men å andra sidan så vill man ju inte gå omkring och halka hela vintern, eller hur?
Finding Faith In Christ
Här är en underbar film om Tomas tvivlaren, där han själv återger hur han fick tro på vem Jesus Kristus var. Jag vet att Jesus Kristus är vår frälsare, att Han kom för att ge oss återlösning från våra synder och svårigheter, och för att vi skulle kunna få möjlighet att omvända oss från dessa. Jag vet det, för att jag har ställt mig på knä och bett min Himmelske Fader att få svar och Han gav mig svar. Jag vet att vem som än önskar kan få svar om de vill veta vad som är sant. Se filmen, den är så vacker!
Finding Faith in Christ
Röda rosor, majvärme och lycka
Jag är så lycklig. Min man är en underbar människa, omtänksam och naturlig. Kunde jag ha fått en bättre person att leva med? Han ställer upp för sin och min familj, för våra vänner och för oss. Och han kommer ihåg att bry sig om sig själv också, att få motion och vila, att skratta åt löjliga (men roliga) saker och att djupandas. Häromdagen hörde han på min röst att jag hade en tuff dag och när han kom hem så var det med ett stort fång knallröda rosor som var liksom självlysande. Och sedan så föreslog han att vi struntade i att äta hemma och i stället for ut på Spikarna (en härlig liten ö) och grillade korv. Och det gjorde vi. Rosorna står och prunkar i sin vas, vackra och utslagna. Korven grillades ute på klipporna, vi grillade bananer med choklad i, också, och smaskade i oss medan vi tittade ut över havet och kröp närmare varandra. Ibland behövs det inte så många stora ord eller stora gester, bara närhet och lyhördhet, och det har min man.
Så det här är min hyllning till honom - min underbare man som jag älskar över allt annat på jorden. Han som känner mig, och som ändå älskar mig.
Så det här är min hyllning till honom - min underbare man som jag älskar över allt annat på jorden. Han som känner mig, och som ändå älskar mig.
Här ska vi vila våra trötta fötter - i Cornwall
I Cornwalls sydöstra hörn, närmare bestämt i den lilla byn Mellinzeath utanför Helford ligger ett sagolikt hus ombyggt på 1600-talet. Där bodde en mjölnare för 300 år sedan och det byggdes med tanke på de omgivande rogivande strömmarna, de vidsträckta fälten, de täta skogarna och de många stigarna att vandra. Doften av lövträd och mossa, torv och hav blandas med doften av brinnande trä och rusande, friska bäckar. Här ska vi bo. En vecka i slutet av juni kommer fyra vuxna att nyfiket låsa upp dörren till en historisk värld med minnen som vi inte ens kan föreställa oss. "Bring rubber boots", stod det i annonsen.
Här är den. Röken yr ur skorstenen. Kanske är det någon som bakar bröd i den enorma brödugnen? Eller det kanske helt enkelt eldas för att fukten i de tjocka stenväggarna ska dunsta och för att sängarna inte ska vara kalla vid sänggåendet?
Här är det kombinerade köket, vardagsrummet och matrummet. Tjocka, breda brädor på golvet som slitits under många hundra år. Fönstersmygar som är grova och breda, öppna spisar som sprider välbehövlig värme och doft, mängder med böcker att njuta av under dimmiga mornar med en kopp hett te.
Det här är undret med Internet; att finna dessa guldkorn bland all annan information som ofta är skräprelaterad. Trots att solen lyser ute och att den gnistrar i den kalla snön och att det ÄR vackert, så längtar jag ändå efter sommaren. Så att jag får öppna dörren till en magisk stuga och dra in doften från de fuktiga stenväggarna. Och våga mig på ett höftbad på taket.
Stugan sedd från de vidsträckta fälten. Väntande på vår ankomst.
Här är den. Röken yr ur skorstenen. Kanske är det någon som bakar bröd i den enorma brödugnen? Eller det kanske helt enkelt eldas för att fukten i de tjocka stenväggarna ska dunsta och för att sängarna inte ska vara kalla vid sänggåendet?
Här är det kombinerade köket, vardagsrummet och matrummet. Tjocka, breda brädor på golvet som slitits under många hundra år. Fönstersmygar som är grova och breda, öppna spisar som sprider välbehövlig värme och doft, mängder med böcker att njuta av under dimmiga mornar med en kopp hett te.
Det här är undret med Internet; att finna dessa guldkorn bland all annan information som ofta är skräprelaterad. Trots att solen lyser ute och att den gnistrar i den kalla snön och att det ÄR vackert, så längtar jag ändå efter sommaren. Så att jag får öppna dörren till en magisk stuga och dra in doften från de fuktiga stenväggarna. Och våga mig på ett höftbad på taket.
Stugan sedd från de vidsträckta fälten. Väntande på vår ankomst.
Min älskade mamma är sjuk!
Nu får jag skriva en liten rad om mamma, som ligger ensam i en sjukhussäng på akutmottagningens observationsavdelning. Hon är kopplad till en EKG-apparat och får näringsdropp och imorgon startar de förmodligen om hennes hjärta. Min mamma har hjärtflimmer och jag känner mig så orolig. Hur kan det komma sig att man är så dåligt förberedd på sådant här? Att man känner sig som ett olyckligt litet barn - 35 år gammal!! - när mamma hamnar på sjukhus? Ska man inte hantera sådant som en vuxen och se vad man kan göra för att hjälpa henne praktiskt? Nå, det har jag gjort. Jag ska hem till mina föräldrar imorgon och städa inför jul och förbereda resten av julmaten, så att mamma inte behöver göra det när hon så småningom kommer hem. Det är familjen som är det viktigaste, de människor man älskar, som känner en och som har band till en. Låt mig säga det igen och betona det kraftfullare: DET ÄR FAMILJEN SOM ÄR DET VIKTIGASTE. Om man glömmer sin familj, släpper taget om dem, struntar i dem eller låter dem ligga på is så har man tappat sin värdefullaste gåva i livet, de människor som kände och älskade en när man inte hade någon annan. De som lyfte en när man inte orkade gå, pushade en när man inte VILLE och hotade en när man medvetet gjorde elakheter. Det är så många som släpper taget om sin familj och som "glömmer bort dem", som anklagar sina föräldrar eller syskon för saker som de själva borde ha tagit itu med för länge sedan. Det är så lätt att lämpa över allt på de som älskar en över allt annat och förlåter en för att man är elak. Att låta dem få ta skulden för allt som har gjort ont i livet. Jag önskar att alla barn som har släppt taget om sina föräldrar utan en god anledning skulle göra ett nytt försök att komma dem nära. Jag önskar att föräldrar som har släppt taget om sina barn utan en VÄLDIGT god anledning ska sträcka ut sina händer igen och se förbi sårad stolthet och själviskhet. Jag önskar att syskon kunde älska varandra förbehållslöst och sluta jämföra sig med varandra hela tiden. Åh, jag önskar att min mamma var tillbaka från sjukhuset och frisk igen. Att hon fick remiss till Österåsen och fick lära sig att stavgå sig fram till inre harmoni. Hon är underbar, min mamma, en rolig och klämmig kvinna med många personliga drag som gör henne unik. Och jag vet att många älskar henne, att de uppskattar hennes generositet och värme och GLÄDJE. Jag uppskattar henne definitivt för det. Så... min enda uppmaning är: Ta hand om din familj. Det är en gåva från Gud och något du kan ta med dig i evigheten. De band du binder med dem sträcker sig till evigheten, inte bara här och nu. Kärleken är alldeles för vacker för att bara vara i sjuttio, åttio år, eller hur? You do the math.
För evigt, för alltid - för tid och all evighet
Min syster och hennes man ska beseglas i templet i Västerhaninge, för tid och evighet. Imorgon vigs de till varandra och lovar varandra att överse med småsaker eftersom de ska tillbringa evigheten tillsammans. Hur mycket älskar man varandra om man vill leva tillsammans för evigt? Utan ände. Varje dag se det älskade ansiktet när man vaknar, få känna hans armar omkring sig. Vetskapen om att man kommer att växa samman alltmer, att man kommer att lära känna och acceptera varandra tills den allra bästa vännen är den man lever med.
Jag och min man gjorde detta för tre år sedan och åren har visat oss att vissa saker inte är värda att bråka om. Vi har lärt oss se på varandra på ett nytt sätt, att behandla varandra med större respekt och framförallt; kärlek. Det är vördnaden jag känner inför min man när jag ser honom uppmärksamma andras behov, när jag ser honom visa omtanke och hänsyn. Är det inte meningen att vi alla ska kunna ha en sådan partner i våra liv, en som verkligen ser oss för den vi är, och vill veta mer om oss? Jag har det i min man och jag vet att min syster har funnit det i sin. Vad som än händer imorgon eller om fyrtio år så vet jag att jag och min man är tillsammans. Om jag dör imorgon så finns ändå evigheten kvar. Och med honom vid min sida så kan jag knappt vänta.
Här kommer en inspirerande bild från det närmaste man kommer himlen här i Sverige - Templet i Västerhaninge.
Högsommar och Höst - vilken kombination..!
Infogar två bilder som inspirerar mig. De doftar, smakar, utstrålar värme och glöd, sensommarens generösa solstrålar som faller som gyllene gulddroppar på frukten. Mognad och förnöjsamhet. Så fort jag ser ett träd dignande av frukt så "översätter" jag dem genast till paj, sylt, saft och marmelad. Jag kan bara inte låta bli, dofterna överfaller mig.
Här kommer de - låt dig inspireras - du också.
Här kommer de - låt dig inspireras - du också.
Fertilitetsutredning och höstvindar
Äntligen! Vi ska få komma till Torbjörn Fryklund i Härnösand för en fertilitetsutredning. Vilken underbar händelse! Och vilken vänlighet jag bemöttes av - vilken förståelse! Det var en personlig upplevelse, jag kände mig förstådd för första gången på mycket länge. Om exakt sju veckor ska vi dit för undersökning, prover och samtal. Det känns som om vi har något att hoppas på nu - att det verkligen kan inträffa. Att vi båda kan bli föräldrar. Hur konstig och underlig tanken än verkar så kan det vara sant. Ett litet barn. En liten mjuk varelse som är helt beroende av oss, någon som håller oss uppe, gör oss retliga och trötta, men ändå lyckliga och välsignade. En källa till glädje. Nog för att vi har många källor till glädje att ösa ur redan, men ett barn skulle vara den största välsignelsen.
Hösten har tagit ett kraftfullt och isande kallt grepp om naturen och det är en chock för oss som njöt av drygt tjugogradig värme så sent som i lördags. Men jag klagar självklart inte, regn och kyla gör det möjligt att mentalt förbereda sig för hösten och den kommande vintern och glögg och pepparkakor. Jag ska göra tvålar i olika former, färger och dofter och inventera mitt massagerum, städa ur gamla flipperspelsrummet och göra om det till ett gemensamt TV-rum, vardagsrum och kontor för våra datorer och skrivbord. Övervåningen kommer att stoltsera med en riktig gran i år, i fjol struntade vi i en på grund av lättja, men I ÅR SKA VI HA EN GRAN! Inte ett TV-program kommer att höras på övervåningen, inte en störande reklambild - ingenting. All TV (visserligen kan vi bara se på film nu eftersom vi inte längre har någon TV-sändare av eget val) kommer att "intas" i vår nya gillestuga nere. Jag har inte stora krav på tillvaron; jag vill älska min man, älska ett eller flera av våra barn, få utveckla mina gåvor och rå om min familj och vänner samt lära känna fler människor att älska. Och jag vill göra det som är rätt, det som får mig och andra att må bra och öppna våra hjärtan. Bifogar en bild på något inspirerande att längta till, något doftande och vackert.
Hösten har tagit ett kraftfullt och isande kallt grepp om naturen och det är en chock för oss som njöt av drygt tjugogradig värme så sent som i lördags. Men jag klagar självklart inte, regn och kyla gör det möjligt att mentalt förbereda sig för hösten och den kommande vintern och glögg och pepparkakor. Jag ska göra tvålar i olika former, färger och dofter och inventera mitt massagerum, städa ur gamla flipperspelsrummet och göra om det till ett gemensamt TV-rum, vardagsrum och kontor för våra datorer och skrivbord. Övervåningen kommer att stoltsera med en riktig gran i år, i fjol struntade vi i en på grund av lättja, men I ÅR SKA VI HA EN GRAN! Inte ett TV-program kommer att höras på övervåningen, inte en störande reklambild - ingenting. All TV (visserligen kan vi bara se på film nu eftersom vi inte längre har någon TV-sändare av eget val) kommer att "intas" i vår nya gillestuga nere. Jag har inte stora krav på tillvaron; jag vill älska min man, älska ett eller flera av våra barn, få utveckla mina gåvor och rå om min familj och vänner samt lära känna fler människor att älska. Och jag vill göra det som är rätt, det som får mig och andra att må bra och öppna våra hjärtan. Bifogar en bild på något inspirerande att längta till, något doftande och vackert.
Mamma eller inte?
Jag vill bli gravid. Bli mamma. Bli förälder tillsammans med min man. Jag försöker att formulera mina böner specifikt, så att Himmelske Fader ska förstå precis vad det är jag vill. Sedan hormonbehandlingen i april har jag haft ett par blödningar vilket för mig är väldigt unikt. Och idag började en till. Jag rynkar pannan och börjar fundera. Är det mens eller är det en nidblödning..? Hoppet på det senare vill inte riktigt komma, för jag vill inte bli lika besviken som förra gången. Den här gången hoppas jag ingenting alls utan förlitar mig på min Himmelske Fader och att min man och jag älskar varandra, oavsett om vi är gravida eller inte.
Men självklart kommer tankarna. Och hur mycket kan det skada att låta dem flyta in i huvudet och in i hjärtat? Det gör naturligtvis ont om det visar sig att jag har fel. Men jag HAR mått lite dåligt de senaste dagarna, jag HAR känt mig lite illamående, men det skyller jag enbart på att det är rötmånad, det känns som om allt jag äter blir större än det är. Hur det än är så kommer jag att vara lycklig. För jag har en underbar, kärleksfull man som bryr sig oändligt mycket om mig. Jag har kärleksfulla syskon och föräldrar och svärföräldrar och en släkt som jag tycker mycket om. Och jag har goda, fina vänner som jag älskar och som upplyfter mig. Jag har Kyrkan. Jag har talanger som jag utvecklar och allt jag behöver för att överleva. Ett eller flera barn skulle vara fantastiskt, ytterligare en välsignelse, men jag kanske inte BEHÖVER ett barn för att vara helt lycklig? Eller?
Jag som Simpsonfigur
... Ville bara se hur jag skulle se ut om jag var med i Simpsons... Ganska läckert, lite barnsligt, men roligt. :) Erkänn, du har också gjort det.
Det vi säger när vi tror att ingen hör..!
Pratade med min svärmor på mobilen för en stund sedan. Så småningom kom vi in på att vi skulle ha vattnat deras blommor och tomatplantor när de var på semester i fjällen och vi hade såklart glömt det. Skit! "Men jag litade ju på er" hördes det med tillkämpad vänlighet (spetsad med den sedvanliga skuldkänslan) i luren. Det skulle hon kanske inte ha gjort, tänkte (och sa jag) och överfölls av dåligt samvete. "Och det som har varit sol där hela veckan... nu har de inte fått vatten på.... (hon gjorde en snabb huvudräkning medan svärfar hördes indignerad i bakgrunden OJDÅ)... på fem dagar! Ja, då har jag nog inga blommor kvar när jag kommer hem, de hänger nog bara nu". Jaha. Ja, vad gör man då. Hemskt kändes det i varje fall och jag led när jag insåg hur slokande och törstiga (och döda) de skulle vara (blommorna). Så kom jag på att min man kunde åka dit eftersom han redan var i närheten och passa på att vattna då, och det hördes på svärmors röst att hon inte riktigt litade på att det skulle bli utfört. Tillplattad av fadäsen intygade jag henne att det skulle ske. Och vi sa adjö och hälsade som vanligt till de respektive. Men hon lade inte på.
Stumt stod jag där och tryckte ner klykan så att jag skulle kunna kasta mig på telefonen till min man - så att han skulle kunna åka till sina föräldrars hus och vattna de förbaskade växterna. Men hon lade INTE PÅ. Jag höll tanklöst luren till örat medan jag febrilt tryckte på klykan, väntade några sekunder och hoppades på att det skulle komma en ton. Då kom det. Det jag inte skulle höra. "De hade inte varit där på hela veckan". De indignerade, anklagande orden. Tonen som var full av bisterhet. Och jag blev ännu mer upprörd. Blommor. Det är blommor, för hela friden. Det var inte hunden vi glömde i 25-gradig värme. Det var inte hunden som låg där och flämtade med tungan utanför. Det var blommor. Men i en annan - alternativ - verklighet så antar jag att blommor kan utgöra symbolen för något viktigare. Det oantastliga, det vi KAN påverka i en alltför föränderlig värld. Så med andra ord kanske det inte var blommorna jag och min man försummade - det kanske var deras livsverk.
Hursomhelst. Det är hemskt det där, att höra det som någon säger när de tror att ingen hör... Kanske inte orden i sig - men TONFALLET. Det är det värsta, för det uttrycker vad man VERKLIGEN tycker.
P.S. Infogar en bild på den ultimata svärmorsmardrömmen. Inte för att jag har en, men dom finns där ute...
Tids nog kommer slutet
Varför är det så att en ensam ros kan symbolisera både den romantiska kärleken men också den blomma man lägger på kistan? Och rosen får inte den symboliska innebörden om man inte sätter den i situationen, det vill säga, den ser inte ensam ut såvida man inte placerar den på en kista, på en gravsten, i handen på den som har dött. Och om man säger att den ska vara till detta ändamål så förvandlas den till något värdeladdat; en vacker hälsning till den döde, en sista kärleksyttring med något sorgligt underskönt i sitt utseende. När rosen däremot ges av en förälskad till en annan så blir den symbolen för ett löfte om framtid, om romantik, om kärlek, passion. Den är då en symbol för livet - för det kommande. I det syftet får rosen en annan värdeladdning; den blir stark, kraftfull, färggrann och framförallt en påminnelse om kraften i den levande kärleken.
Kan då kärleken dö? Om jag idag förlorar den jag älskar mest av allt, kommer imorgon allt som gjorde mig medveten om den kärleken att få en sorgsen innebörd? Kommer hans kläder att påminna mig om allt jag inte längre har, om att de inte längre kommer att hängas på honom? Kommer den mat vi ofta delade nu att bli en symbol för det jag har förlorat, den sorg jag känner? Visst är det så.
Hur kan man då flytta innebörden i ting till det som verkligen betyder något? Hur kan man överge sitt symboliska värdejagande som ändå inte kommer att ha något riktigt värde när man en gång skiljs åt? För tids nog kommer slutet, och då kommer de saker, de ting som vi hade tillsammans - som vi så flitigt strävade efter att skaffa oss och som i stunden betydde så mycket - att bli värdelösa. För vi kan inte dela dem. Då kommer stunderna vi såg in i varandras ögon, stunderna vi stannade i livet och hängav oss åt varandra, timmarna vi älskade, skrattade, hjälpte och levde att bli de enda värdefulla minnen vi har. Inget renoverat hus kan ersätta det. Ingen ny bil, TV, stereo eller sommarstuga kan avhjälpa förlusten av en älskad, särskilt inte om de har fått ersätta den älskade i livet.
Älska den du har i ditt liv mer än du älskar det förgängliga. Du kan inte ta med din lön eller din pension dit du går. Men du kan gå hand i hand med din älskade resten av evigheten och jag kan lova dig att du inte kommer att oroa dig för oklippta gräsmattor där. Tids nog kommer slutet. Sluta inte redan nu.
Högsommar, D-uppsats och lathetskomplex
Den 23 juli. Jag sitter här omgiven av ca 30 böcker i ämnet kvinnlighet, identitet, feminism och moderskap. Det är mycket skrivet i ämnet, alldeles för mycket känns det som. Och jag ska hitta det essentiella och föra in det i min uppsats, så att den ska bli godkänd (helst Väl Godkänd) och föra mig vidare i mina akademiska "meriter". Är det svårt för en kvinna att "lyckas" i den akademiska världen? Måste man ha en stark profilering eller kanske inriktning som gör mig unik, speciell, nytänkande? Och måste man vara feminist för att skriva om kvinnlighet, identitet och moderskap?
Nu är det i allafall den 23 juli och snart augusti. Högsommaren är här och enligt vädergurus i min omgivning (läs: de som älskar att förutspå regn och överdriven hetta) är det NU sommaren ska komma med all sin glans och svettighet. Igår hade jag all möda i världen att hålla hjärnan kall, det är svårt att stå rakt upp framför 15 glada kvinnor och framföra ett budskap (viktigt, sådant) när det är 27 grader varmt i rummet och 101 inombords. Hjärnan kändes som överkokt pölsa, tankarna gick inte riktigt att formulera och i ett par timmar kändes det nästan som om jag hade drabbats av afasi. Efter ett par timmar på en blåsig strand klarnade hjärnan igen och jag började känna mig mänsklig - underbar känsla. Men nu är jag ju lat också. Och lättja är ingen rolig kamrat om man ska bli klar med något, om man ska lyckas prestera något särskilt. Jag tycker om att filosofera; en favoritsysselsättning som är starkt underskattad. Och att filosofera i en hängmatta, en hammock, på en filt på stranden och var som helst där man ligger bekvämt - det är helt enkelt så underbart som det kan bli när det är sommar och varmt och hjärnan ändå inte vill hänga med i det man har föresatt sig. Men jag ska göra ett försök. Jag har lärt mig att agera på Andens inspiration, att man inte ska be om något man inte är villig att utföra, att man har fått vissa egenskaper som bara fungerar om man tillämpar dem på andra, det vill säga använder dem när man tjänar och älskar andra människor. Och att det krävs både kärlek (ett hjärta) och handling (händer) för att tjäna och hjälpa någon.
Ha en underbar sommardag, var ni än är, alla mina kärleksfulla vänner.
Nu är det i allafall den 23 juli och snart augusti. Högsommaren är här och enligt vädergurus i min omgivning (läs: de som älskar att förutspå regn och överdriven hetta) är det NU sommaren ska komma med all sin glans och svettighet. Igår hade jag all möda i världen att hålla hjärnan kall, det är svårt att stå rakt upp framför 15 glada kvinnor och framföra ett budskap (viktigt, sådant) när det är 27 grader varmt i rummet och 101 inombords. Hjärnan kändes som överkokt pölsa, tankarna gick inte riktigt att formulera och i ett par timmar kändes det nästan som om jag hade drabbats av afasi. Efter ett par timmar på en blåsig strand klarnade hjärnan igen och jag började känna mig mänsklig - underbar känsla. Men nu är jag ju lat också. Och lättja är ingen rolig kamrat om man ska bli klar med något, om man ska lyckas prestera något särskilt. Jag tycker om att filosofera; en favoritsysselsättning som är starkt underskattad. Och att filosofera i en hängmatta, en hammock, på en filt på stranden och var som helst där man ligger bekvämt - det är helt enkelt så underbart som det kan bli när det är sommar och varmt och hjärnan ändå inte vill hänga med i det man har föresatt sig. Men jag ska göra ett försök. Jag har lärt mig att agera på Andens inspiration, att man inte ska be om något man inte är villig att utföra, att man har fått vissa egenskaper som bara fungerar om man tillämpar dem på andra, det vill säga använder dem när man tjänar och älskar andra människor. Och att det krävs både kärlek (ett hjärta) och handling (händer) för att tjäna och hjälpa någon.
Ha en underbar sommardag, var ni än är, alla mina kärleksfulla vänner.
